Att kunna visa sig svag

Det värsta jag vet är att visa mig svag. Känner ni igen er?

Så långt jag kan minnas har jag inte tyckt om att visa mig svag. Det har varit min största rädsla. Jag har torkat mina tårar, inte lyssnat när jag varit ledsen och rädd, och bara kört på. Alltid svarat med ett leende att allt är bra. Skrattat för att sprida glädje men inte lyssnat inåt på mina egna problem och saker jag gått igenom.

Det är bara att köra på. Kötta på! KBK – kör bara kör.

Även idag har jag svårt att visa mig svag, herre gud jag fyller snart 50 år! Varför har jag så svårt att visa mig svag? Det är förstås invalda mönster. Något som ligger djupt inom mig sedan en lång tid tillbaka. 

Mitt förnuft vet att ingenting kommer att hända. Att jag ska vara ärlig och sann. Inte bara när det är rock and roll och när allt flyter på utan även i motgång. Även när jag är rädd och ledsen.

Jag tycker verkligen inte om folk som gnäller eller pratar illa om någon annan. Självömkan är det värsta jag vet. Men att vara ärlig hur man mår och hur läget är, det är en annan sak. 

Det är modigt att visa sig sårbar! Det är modigt att känna alla sina känslor och bejaka dem.

För att inte våga visa sig sårbar är lika med fröken duktig. Jag vill inte vara fröken duktig, jag är inte fröken duktig. Detta är något jag har jobbat med i några år nu och det händer saker med mig. Jag har mjuknat. Hittat en ny sida av mig själv. Förstärkt mina känslor. Jag älskar mer, jag vågar mer, jag har hittat ett lugn. Jag vågar säga nej och tacka nej till saker. Saker från långt tillbaka har kommit ikapp och jag har tömt min ryggsäck. Känslan är befriande!

Det jag mest behöver träna på är när jag har sämre dagar. Att acceptera det! Jag har så svårt att inte vara på topp. Återigen min intelligens vet att det är ok, men jag har så svårt att vara i det. Att inte vara 100%. Jag vet att vi har toppar och dalar men jag tycker inte om dalarna. Lycka är inte att känna sig glad hela tiden, utan att acceptera att livet går upp och ner. Att gilla dalarna. Jag jobbar på det ☺.

Känner ni igen er?

Kram Jenny